.

Ja, det är rubriken för denna dag, då den inte alls började som vanligt. Gick som vanligt upp kvart över 5 som jag gör på måndagar för att träna innan skolan med Linnéa. Packade i lite i träningsväskan och sedan skulle jag gå och göra i ordning frukost som jag skulle ha med mig. Kokade ägg och skulle göra en fruktsallad, så där står jag och skär äpple och då skar jag mig i lillfingret. Det kom rätt så mycket blod som det brukar göra när man skär sig i fingrarna. Men en sak jag inte visste att jag var så rädd för blod, för rätt som jag såg blodet så svimmade jag. Har ingen aning om hur länge jag låg där, då minnet är väldigt suddigt från imorse men på något sätt så kommer jag sedan upp tar papper runt fingret och staplar mig in till mamma som fortfarande sover. Jag fick fram att jag hade skärt mig och att jag hade svimmat, vid den stunden började det klarna för mig men började må illa, så här i efterhand så var det för att eftersom att jag blev så chockad och sedan så började den släppa och då kan man tydligen må illa. Mamma plåstrade om mitt lillfinger, jag smsade Linnéa och sa att jag inte skulle träna och sedan så fick hon trösta en ledsen och chockad Linnea. Ska jag vara helt ärlig så har jag faktiskt inte vart med om något läskigare, att tappa kontrollen är en av de läskigaste sakerna jag vet vilket jag gjorde när jag svimmade.

Mamma väckte mig när hon gick vilket var vid 7 och då gick jag upp och tänkte göra mig ordning till skolan, gjorde det och tog mig även till skolan. Fast fick sedan gå hem efter samlingen, eller Linnéa visste vad som hade hänt och när jag kom till samlingen så var det första hon sa: vad gör du här? Gå hem! Sedan försökte hon och Sara övertala mig vilket gick sådär, de tyckte att jag såg likblek ut men det var inte förens när min lärare fick reda på hur min morgon var då hon sa att jag skulle gå hem. Så nu har jag både sovit några timmar, ätit lite lunch (fick inte i mig så mycket imorse) och nu ska jag göra en hemkunskapsuppgift.

Men det jag vill komma fram till är att jag har nog insett att jag är inte stålkvinnan, eller ingen är gjord av stål men att man inte alltid behöver vara på topp och det är okej att vila. Vet inte riktigt hur jag tänkte när jag gick till skolan som om allt var som vanligt, men måste erkänna att det känns lite snopet att vara hemma för att man skar sig i fingret.

Oj, det här blev ett långt inlägg men min morgon var väldigt omtummlande och det känns kan jag säga.

Vi hörs lite senare när jag har fått tillbaka min energi!