Vårt snedvridna samhälle
Nu tänkte jag göra något som jag inte gör så ofta i bloggen, öppna upp mig på djupet och skriva av mig lite.
Jag har alltid varit en pratglad tjej som tycker om att skratta och har ändå inte brytt mig så mycket om vad andra tycker. Utan det är mer om vad jag tycker, jag är min största fiende i allt.
Fast de som står mig närmast tycker att jag är en riktig pratkvarn och anses nog vara rätt så säker, vågar vara mig själv och bjuda på mig men......något som många inte vet är att jag påverkas sjukt mycket, mer än vad jag vill erkänna om hur man ska vara och se ut för att "passa" in samhällets ideal. Fast det är nog egentligen inte så himla konstigt, jag menar titta på vårt samhälle idag!
Varje dag, varje timma omges vi ständigt av bilder på instagram och andra sociala forum med taggarna #fitspoo #fitgirls #perfection osv, bilder på tjejer med tighgap, modellkroppar, super långa ben, perfekt hår, bränna, smink, kläder ja allt. Något som egentligen är helt jävla omöjligt, alla har inte fått de generna, eller turen att vara lång, ekonomin till att köpa dyra märkeskläder och väskor. Det är svårt att inte jämnföra sig eller drömma och önska att tjejen på bilden var jag. Samhället som vi lever idag har förändrats till något sjukligt, för i slutet av dagen så handlar det ju om hur vi själva mår över oss själva. Ingen annan ska bestämma vad som är fint och snyggt, vilken storlek eller hur långa ben man måste ha för att var snygg. Jag har inte dåligt självförtroende, för det handlar om prestation i skolan osv, utan det handlar snarare om självkänsla, om hur jag uppfattar mig själv. Men i slutändan så påverkar ju båda en och det har jag börjat märka. Jag sätter krokben för mig själv och slås ner av hinder istället för att våga klättra över dom.
Jag vet att det inte finns någon som är helt perfekt men så strävar men ändå efter det?
Men när är man egentligen perfekt? När duger man som den man är?
Det jag vill komma fram till är att hela det här tankesättet är så sjukt, för så länge man är nöjd mig själv och den man är så spelar inte det andra någon roll.
Tävla bara mot dig själv och sträva bara efter att må så bra som möjligt, det är väll så att man aldrig blir riktigt nöjd med sig själv. Men om man inte älskar sig själv så kan man inte älska andra och det tror jag stämmer.
Som min kloka och fina bästa vän sa till mig: "Lär dig att acceptera den du är medan du strävar efter att bli bättre"
Vet inte ens vad hela mitt syfte med den här texten är eller om jag ens kommer att publicera den,
utan det här är väl snarare mitt sätt att ställa ner foten och säga stopp, det räcker.
Så från och med nu ska jag bara kämpa för min egna skull, för att jag vill och kan bli den bästa verasionen av mig.
Men framför allt att se alla de positiva sakerna framför de negativa och sluta se hinder utan se hur långt jag har kommit. Rom byggdes inte på en dag, men det här är en början!
Det var allt för mig, nu tänker jag och mina kvällsfunderingar gå och lägga mig. Imorgon är det en ny dag och jag får påsklov!
Kommentarer
Trackback
